Faderskäsrlek

Läste just slut Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien", vilken visade sig vara en mycket trevlig och känsloväckande bok! Språket var kul, litet gammaldags och lantligt, men annors var den lättläst. Jag fällde till och med ett par tårar både i början och i slutet, eftersom faderskärleken är så vackert beskriven i boken. Detta fick mig att tänka på hur mycket mitt lilla hjärta, min nästan 2-åriga Tösen, betyder för mig, och det fick mig att på nåt nytt sätt inse att min man ju måste känna minst lika för vår finaste Tös.

Jag tog liksom förgivet att moderskärleken är jättestark - den utvecklas redan under graviditeten och gjutes än starkare genom spädbarnets mammaberoende de första månaderna. Men att Pappan skulle känna lika har liksom inte fallit mig i tankarna. Men varför skulle han inte?

Så fortsatte tankarna rulla och jag kom mig att fundera på hurudana monster ilskna skilsmässomammor kan vara, som med tänder och klor slåss för ensamvårdnad av barn. Hur kan de vara så hemska att de tar barnen ifrån sin pappa, och inte bara för att barnen skulle lida utan vilken sorg det måste vara för pappan? Ja jag skulle då aldrig göra det om det skulle komma till kritan. Tror aldrig att M och jag kommer att hamna i en sådan situation, men om vi mot förmodan gör det så skall han ha lika rätt till sin älskade Tös som jag har.

Dela glädjen

Här en kväll för några dagar sedan steg jag ur bilen på vår gata med ett kakpaket - en blåbärsbakelse som jag fått med mig från en kompis vi hälsat på tidigare - i ena handen och min dotter i andra. En för mig okänd man kom ut ur lokalpuben och skulle just stiga in i sin taxi (han var alltså taxichaufför) som var parkerad bakom min bil. Han stannade i stegen, sneglade på mitt kakpaket och konstaterade sådär i förbifarten att det var synd att dom inte sålde bakelser i puben, bara dåligt kaffe.

"Vill du ha den?" frågade jag.
"Nej, jag skämtade bara, tackar som frågar." svarade taxichauffören.

Men jag gav inte upp. Han hade redan satt sig i bilen men fönstret på förarsidan var öppet så jag gick fram och frågade om han faktiskt inte ville ha den. Han konstaterade att visst har han ännu en 8 timmars arbetstur framför sig, men... Så jag trugade bakelsen på honom, kanske han kunde njuta av den vid nästa kaffepaus sådär litet vardagslyxigt! Så han tog emot bakelsen, litet generad men tydligt tacksam. Det var ju inte bort från mig direkt, jag hade ju redan ätit två bakelser hos min kompis så jag kunde bra vara utan. Taxichauffören fick ett samtal och måste åka, med bakelsen på passagerarsätet, och jag gick leende hem.

Idag då dottern och jag, vår vana trogen sakta men säkert tog oss hemåt från närbutiken kom samma taxikusk lunkande ur lokalpuben. Han hade sett oss komma sniglande och ville bara tacka för den delikata bakelsen jag gett honom - den hade kronat hans nattskift som annors var fyllt med fyllon till kunder. Det kom fram att han alltid dricker sitt kaffe på lokalpuben, de ger honom gratis kaffe eftersom han är den enda taxikusken i området som går med på att föra hem pubens berusade stamkunder, dag efter dag - år efter år.

Inte vet jag om det gör mig till en bättre människa, men det känns i alla fall bra att göra någon glad. I synnerhet någon man inte alls känner. Att denna främling dessutom verkar ha hjärtat på rätt plats och ser till att alkisarna i området kommer hem tryggt gör känslan ännu bättre.

Vad har du gjort för att glädja eller hjälpa en främling i nöd?

Besluten vi gör för deras bästa

Inspirerad av följande inlägg på YLEs nätsida började jag fundera hur jag vill uppfostra vår dotter. Eller rättare sagt, hur borde jag uppfostra henne. Ännu behöver hon inte en egen mobil med touchscreen, det räcker bra med pappas gamla Nokia som inte ens fungerar annat än som leksak. Men i nåt skede kommer hon väl att vela ha en fungerande manick, och då kommer jag troligen att köpa henne en sådan, det kommer knappast att orsaka kalabalik i vår familj.

Men så småningom börjar säkert artikelns "pricess- och sjöjungfrulekar" smyga sig in i hennes vardag via dagis eller andras barn. Vi hade ännu för en tid sedan typ närmare 100 TV-kanaler, varav ca 6st var barnkanaler. Baby-N är inte ännu hemskt intresserad av TVn och vad den tutar ut, men den amerikanska vanan trogen brukar min man ofta ha TVn på som "bakgrund" oberoende om han tittar på den eller inte. Och eftersom jag inte tycker det är så bra att köra krigsnyheter eller skrämmande vuxenserier som bakgrund då vår dotter är hemma brukar ofta sätta på någon barnkanal för att det känns säkrare.

Och ibland följer jag med vad barnkanalerna har att erbjuda, sådär med ett öra, samtidigt som jag pysslar hemma eller leker med dottern. Och jag håller nog med Anni Alatalo - att jag inte tycker om innehållet som erbjuds åt min dotter! En massa avundsjuka, elaka, snåla, skrikiga och utseendefixerade princessor, blomvarelser, barnfigurer och sjöjungfrun som slåss, retas och struttar omkring. Om jag tycker dessa varelser och deras beteende är totalt främmande från världen vi lever i, varför skulle jag vela att min dotter tittar på det?

En bekant konstaterade att deras dotter inte har tid för dessa hjärnlösa barnserierna, men att hon nog gärna skulle se på tex. Tjorven eller Bråkmakargatan i timmar i sträck. Och det förstår jag, dom handlar ju om riktiga människor och rikstiga problem, om barn som leker tillsammans, fiskar och hittar på spratt åt varandra. Sådana barnprogram viasr jag gärna min dotter!

Om jag då väljer att min dotter skall se på Astrid Lindgrens barnprogram, men förbjuder all färgrann ritad dokusoap, kommer hon då att bli utanför på dagis? Kanske borde jag istället låta henne titta på alla rysliga barnprogram, men på något sätt genom uppfostran, diskussioner och pedagogik få henne att inse att dessa plastiga, perfekta seriefigurerna har quatsch att göra med verkligheten? Kanske det är just här dethär med att vara en bra förälder kommer in - jag är i alla fall up for the challange!

Min iakttagare

Förr hade jag brottom hela tiden - det är en bråd värld vi lever i och jag kände att om jag inte skyndar med allt jag gör så blir jag utan eller minst missar jag nåt viktigt. Men min dotter har förändrat allt, och jag tackar henne innerligt för det.

Jag snubblade över en artikel av Rachel Macy Stafford om hennes barn, som hon kallar The Noticer - Iakttagaren, och insåg att min dotter N är precis likadan. Förrän N började gå kunda jag ledigt skynda överallt, bärandes henne i min famn eller så blev hon skyfflad från plats till plats i sin vagn. Men när hon började gå och på samma gång började upptäcka världen på ett annat sätt blev det stopp på skyndandet. Det gick helt enkelt inte mera. N ville ju stanna vid varje blomma och undersöka den, plaska i varje pöl, plocka upp varje sten leller bara sitta på en trappa och titta på folk som skyndade förbi. Och inte har jag hjärta att skynda på henne, hon verkar ju njuta så fullt av allt hon tar sig för.

Så jag satte mig istället bredvin henne på trappan och iakttog folk. Och så mycket mera man lägger märke till då man tar sig tid att stanna upp. Numera tar det cirka en halv timme för oss att gå till närbutiken, ca 300m, för på vägen finns det flera trappor att slå sig ner på, en massa cyklar och mopeder att undersöka och människor att le åt. Och människorna ler tillbaka! Jag har bott i denhär stadsdelen i 10 år redan, men för första gången lägger jag faktiskt märke till människorna som bor och rör sig i våra kvarter.

Jag har sällan brottom numera, även om jag är ensam ute på stan. Idag då jag var och shoppade skateboard till ett femårskalas i helgen blev försäljaren i sportbutiken uppriktigt förvånad, då han till sin ursäkt att det tog så länge för honom att hitta det jag sökte fick svaret "Ta all tid du behöver, jag har inte brottom någonstans." Han tackade förvånat och konstaterade att det skulle vara trevligare om alla hade samma inställning.

Alla borde göra som N - sit down and smell the coffee! Livet är så mycket mer spännande då man stannar upp, pröva du också!